Finansmannen Leif Östling och journalisten Jan Scherman anser att offentliga verksamheter anställer alldeles för många kommunikatörer. Det är i alla fall vad de skriver i en debattartikel i Dagens Industri (“Kommunikatörer målar över rosten på samhällskroppen”).
Östling och Scherman påpekar att antalet kommunikatörer i offentlig verksamhet har ökat de senaste tio åren. De önskar att denna yrkesgrupp ska granskas extra noggrant så att de inte slösar med skattepengar. En irrationell överreaktion anser jag, men absolut — granskning bör välkomnas med demokratiskt öppna armar.
Av de drygt 3,500 offentliganställda kommunikatörerna som artikeln hänvisar till har jag under snart två decennier varit i kontakt med en representabel delmängd. Det finns yrkesgrupper som rör sig i moraliska gråzoner där “samhällets bästa” hamnar långt ner på dagordningen, men kommunikatörer i det offentligas tjänst tillhör inte dessa.
Om de som genomför granskningen letar efter besparingar av skattemedel, så tror jag att de kommer att bli besvikna. Men min bedömning i det avseendet är irrelevant. Granskning är en demokratisk förutsättning, punkt.
Istället riktas mitt intresse mot den grundfråga som artikelförfattarna Östling och Scherman ställer:
“Men huvudfrågan är hur dessa kommunikatörer används. Sysslar de med för allmänheten befogad och relevant information?”
Frågan svider eftersom vi kommunikatörer förtjänat den. För om frågan behöver ställas, då har budskapet om kommunikationens betydelse och värde i en organisation inte nått fram. Men det är, lyckligtvis, ett misslyckande som går att rätta till.
Ett vedertaget sätt att belysa kommunikationsfunktionens ansvarsområden är att utgå från intressentmodellen.
