Läser Skandias rapport om Sveriges sjukaste yrken. Vår bransch, kommunikation, toppar listan över sjukfrånvaro på grund av av psykisk ohälsa.
Rapporten pekar på otydliga arbetsprocesser, otydlig ansvarsfördelning, höga krav och konstant press att anpassa sig till de teknologiska skiften som sker löpande.
Allt det där stämmer förstås.
Vi måste med andra ord skapa tydligare arbetsprocesser. Fördela ansvar tydligare. Kräva sänkta krav och anamma en sorts sinnesro kring alla de teknologiska skiften som sker löpande.
Allt det där är önskemål, inte lösningar.
Kraven kommer inte sänkas. Teknikutvecklingen kommer inte sakta ned.
Så, vad krävs för att möta denna våg av psykisk ohälsa?
Begrunda denna provokation:
Det är inte svårt att lägga upp en landningssida. Det är inte svårt att bygga en konverteringstunnel för e‑postlistan. Det är inte svårt att sökordsoptimera en text för webben. Det är inte svårt att lära sig grunderna i en ny programvara. Det är inte svårt att skapa innehåll till sociala kanaler som engagerar.
Detta är bara några exempel på enkla varje-dag-aktiviteter som knappt existerade när många av oss satt i skolbänken.
Klart att det är svårt att skapa rätt processer och fördela ansvar när ingen i organisationen får tilräckligt med tid att bekanta sig med de senaste strategierna, verktygen och arbetssätten.
Jag anser att mirakelmedicinen är löpande fortbildning.
Det är först när vi på bred front har både kunskap och hantverkskunnande i relation till dagens kommunikativa verklighet som vi kan börja forma våra yrkesförutsättningar på ett hållbart sätt.
Här kanske någon invänder att en kommunikatör skulle behöva tillbringa halva arbetstiden i skolbänken för att ha en chans att hinna med. Varför skulle en arbetsgivare någonsin vilja betala för det?
Jag skulle vända på frågan. Vad kostar psykisk ohälsa? Vad kostar sämre kommunikation? Och vad hjälper nya supereffektiva verktyg och arbetssätt om ingen hinner lära sig dem?
Tankar? Delta i diskussionen här:
Fler LinkedIn-texter:
